Linaalmen

Jag  önskar att du kunde släppa taget och bara låta mig vara leva mitt liv ifred, men du kommer nu oftare och oftare nästan en gång om dagen. Hur länge ska man orka hur länga ska man klara av att hålla sig fast vid sin vardag med ett leende på läpparna?
Första gången du kom vista jag inte vem du var, jag viste inte vad du gjorde med mig och varför, efter ett tag kom du igen och jag kände dej starkare denna gång. Livet var ett rent helvette och ingen kunde få mej att må bra så länge du stod vid min sida.
Jag lämnade mitt gamla jag och trodde du skulle lämna mej också.. men de gjorde du inte nu är du här och du puttar mig ner för stupet. I panik faller jag, utan stopp längre och längre ner, jag tappar greppet och till sluta har ja inte längre till gång till, trygghet under mina fötter!
Den tryggheten jag hade är nu borta och ja måste finna mej i min nya situation och lära mig att leva med detta, de som en gång var kommer aldrig tillbaka.

Du som stor mej närmast står mej nu längst bort. Utan kontakten och stötet av dej är jag inte säker på att jag klarra mej. Dina ord var som vingar ditt stöd fick mig att flyga högt, där ingen ångest kunde komma åt mej. Visa stunder hatade jag dej men innerst inne viste jag vars jag hade dej och vad du gorde för mej.
Nu är du och alla andra borta. Jag har inte längre kvar de som var.
Att livet kan ta en vändning de viste ja men att de skulle bli sähär de kunde jag inte ens föreställa mig.

Jag tyckte de var nog jobbigt förr, när jordens vackraste ängel fick sina vingar och flög upp i de blå, känslan att tappa de undebara man hade kändes i ela kroppen all energi pyste ut.Sen föll ni som domino brickor en efter en, ag önskade att de var min tur snart.
Min tur kom aldrig och nu sitter jag här. Du är tillbaka och de finns inge som förstår längre! Inte ens de närmaste ja har!